Jag vaknar till, det känns som om båda händerna domnat, sträcker på fingrarna, handlederna.

Knådar händerna. -måste legat på dem?!
Fortfarande efter två år är det första tanken, att jag legat på händerna så dem domnat.

När jag vaknat till lite vet jag ju, det är reumatismen.

Lyckas somna om o sova tills klockan ringer. Kliver upp, tar min spruta som jag tar varje vecka.

Handlederna är ömma, svaga. Det värker när jag klär min son, han busar lite, så som tvååringar gör när byxor o strumpor ska på, jag tappar taget, det ömmar i lederna.

Biter ihop. Klär på mig ett leende.

Fortsätter klä honom med mitt leende på läpparna, älskade barn.

Snart är lederna uppvärma och reumatismen inte lika uppenbar.

God morgon världen!