Känns skönt o ha kommit igång med konditionsträningen, både för mig och hundarna :)

Här hamnade vi efter gårdagens kvällspromenad <3

Fördelarna med att träna med andra på olika platser är många.

Att hålla fokus på varandra trots publik i form av både människor och hundar

Att hålla fokus på varandra trots störningar i miljön av tex hästar, flygplan, lastbilar förbipasserande cyklar, mopeder och gående, lekande barn etc.

Att hålla fokus samtidigt som andra tränar alldeles bredvid.

Att få tips och råd, att fundera högt tillsammans.

Att ha trevliga pauser där man kan snacka "skit" o umgås medan hundarna på köpet får passivitetsträning.

Att få "tummen ur" och ta sig för att träna.

Att få tummen ur och anmäla sig till tävling genom pepp från andra.

Att få träna med andra utan att det kostar mer än tiden ;)

Ja fördelarna är många!! 

Däremot tränar jag helst in helt nya moment själv med bara just den hunden med mig.

För att kunna va helt koncentrerad och för att kunna träna in det i lugn hemmiljö på vår egen baksida.

Men så fort vi kommit en liten bit på väg så förflyttar jag gärna träningen till gemensamma träffar.

En sak till!

Att få se nya sporter inom hund och få iden att testa på dem ;)

Det är vad som hänt nu, innan rallylydnaden så har vi testat lite agillity på "hobbynivå" helt utan en tanke på tävling, vi lägger viltspår för att det är så roligt för hundarna och lika tycker även jag, men har inte än kommit mig för att ordna domare o gå anlagsprov även om jag säger att jag SKA nån gång ;)

Nåväl, nu börjar jag titta lite smått på LYDNADSKLASS 1.

Varför inte liksom. 

Ny utmaning för mig och i första hand Decibel förstås men även ännu en dörr som öppnas för mig och Java!

Bara o plugga på, ta hjälp av kompisar som KAN det där, o börja träna :)

Själv hittar jag bara det possitiva i att träna i grupp, finns där några nackdelar?!

Sommarstugan, skogen, sjön! En skön helg blev det, en sån där man laddar batterierna ordentligt!

Rickard la ett spår på ca 600 meter åt mig och decibel, varierad mark. Tät skog, lite myr och en del snår :P
Jag hade inte en aning om hur det var lagt och knappt några markeringar ute. Fick lita blint på Decibel som ledde mig till spårslut! Man blir visst aldrig besviken på henne i spårskogen <3
La även ett "spår" på ca 5 meter till Java, DET var SPÄNNANDE! nosen tätt i marken o vips var man framme o där fanns GODIS.
Nöjd med mina fina :)

Ett BERG! :)

Dem älskar det! Vi älskar det!

Lycka till Java, handsken lyckas du inte få!!

Efter en dag i skogen blir man trött. Då är det inte dumt o mysa i stugan framför brasan!

Idag fick jag lite sovmorgon, så gick ut i skogen strax innan sex, istället för klockan fem! 

Jag antar att det var den extra timmens sömn som gjorde promenaden extra skön, eller så var det solen?! 

Att promenera i skogen en tidigt sensommarmorgon, när solen går upp och det är alldeles tyst.

Det är något som verkligen kan kallas en bra start på dagen!

Mina nyvakna vackra flickor i morgonsolen :)

Nog är naturen vacker...! 

En ko på grönbete?

Neeeheeeej! det är ju Decibel på grönbete ;)

Något som i stort sett alltid är med o tränas på, även på "träningsfria, tysta skogspromenader" är inkallningen.

Jag tänker lite som så, att inkallningen ska vara possitiv. 

Att komma till mig ska vara possitivt.

Att komma till mig ska inte alltid betyda att promenaden är slut, att friheten är slut.

Därför tänker jag lite som så att kanske bara var tioende inkallning slutar med uppkoppling.

De andra gångerna kan inkallningen betyda en godisbit, en varm klapp, lite öronklining, att jag kastar o leker lite, en brottningsmatch, en springtävling osv osv... 

Vidare vill jag inte heller att kopplet ska vara något tråkigt...

Därför har jag en liten tanke även där, att även de gånger jag kopplar upp betyder det inte, hemväg, tråkigt promenad osv, utan kan fortsätta en bit i skogen, och koppla loss igen efter X antal meter. 

Än så länge har jag två hundar som själva stoppar huvudet i halsbandet så det känns som om tankarna som fungerat på Decibel fungerar även på Java <3

Är faktiskt glad att denna bild är suddig, min telefonkamera hinner nämligen inte med när hundarna sätter fart när jag ropar eller visslar på dem :) 

Jag hade tänkt ta en promenad på 25-30 min som vi brukar på mornarna men den blev nästan en timme,

benen valde liksom allt krokigare stigar ju närmre hem vi kom...

Det var sååå skönt ute!

*****

Idag är det äntligen torsdag! 

Ser fram emot kvällens träningsträff! 

Ska bli kul o komma iväg och jobba lite med hundarna, det behöver dem och även jag :)

*****

Vi föds, vi lever, vi dör.

Njae det är ju inte riktigt så enkelt, eller hur!?

Dagen inlägg kommer inte handla om mina hundar, eller visst kan jag slänga in några ord, vi hade en SKÖN promenad med bara lite drag i kopplet igår (för Java, Decibel drar inte) och ett kortare pass framåtsändande mm med Decibel.

Hon är duktig!

MEN nej, det är inte det jag vill skriva om idag, idag ska jag pränta ner lite ord om annat.

Det börjar planeras för undersökningar som ingår i Sebastians årskontroll.

Den här perioden på året har under så många år fyllt mig med ett slags Ångest. Rädsla. Nervositet.

Vad ska alla prover visa? Hur mår han INNUTI kroppen? 

Men i år, mer än de andra åren, påminner om ettårskontrollen.

I år är det nämligen 10 årskontroll!!

10 år!!

Den 10e november är det exakt 10 år sedan två av de mest betydelsefulla i mitt liv

sövdes ner samtidigt för att opereras.

Jag minns den dagen så väl.

Försökte tänka possitivt, försökte slappna av.

Min sambo och min yngsta son, samtidigt i läkarnas händer.

Behövde åtminstone inte oroa mig över den lite äldre sonen, Martin som då var nästan 3 år. Lika många timmar som vi andra tillbringade på sjukhus tillbringade han hos välrdens bästa mormor med make! 

Men vilka läkare sen! De utförde operationerna, mina pojkar vaknade upp.

Det första Roger frågade efter när han vaknade var Sebastian, hur mår han?

Han sov fortfarande, men vaknade strax därefter och jag fick lämna den ena för att vara med den andra.

Den minsta, den som kanske behövde mig lite mer just då, den lilla som inte skulle kunna förstå varför han vaknade upp med smärta i magen, slangar överallt...

Slangar var han iofs van med sen sin matpump men... 

Operationen var lyckad, för dem båda. Klart de hade ont, tack o lov finns där mediciner som hjälp. 

Men för Sebastian som mått så dåligt innan öppnades en ny värld.

Med sin pappas njure i magen, böjrade han må bra.

Han slutade må konstant illa, slutade kräkas och upptäckte att det kunde vara gott att stoppa mat i munnen.

Lyckan när min 1,5 åring satt i sjukhussängen någon dag efter operationen

och åt på en gurkskiva fyller än i dag mina ögon med tårar! 

Ångest. Rädsla. Nervositet.

Men samtidigt HOPP!! 

Kanske Sebastian med sin livskraft, sin livslust kommer slå alla rekord!? 

Kanske Rogers ena njure kommer leva vidare i Sebastian år, efter år. Länge. För alltid. 

Man måste sopa undan den värsta rädslan ibland, och faktiskt.

LEVA PÅ HOPPET!

Den 10e november 2004 fick min Sebastian ny ork, nytt liv.

För det kommer jag och alla runt om kring oss för alltid vara mer än tacksamma, till Roger som gav en del av sig själv!

Till läkarna på Huddinge sjukhus och i Falun samt till sköterskorna som alltid funnits där. 

10års jubileum. Hur firar man en sån dag?! 

Det återstår att se, men nog ska det uppmärksammas lite extra, Sebastians andra födelsedag!!

*****

Dagarna innan Sebastians operation var expressen med oss och pratade kring honom, för att i tidningen uppmärksamma det viktiga i organdonation. Dem fanns även på plats under operationen.

läs artikeln här:

http://www.expressen.se/nyheter/har-far-sebastian-1-nytt-liv/

*****

Dagen innan operationen var han väldigt sjuk, mådde illa, var trött...

Det här fotot tog expressens fotograf inne på operationsbordet....

Efter operationen, min omplåstrade lilla pojk!

Liten är stark!!

Idag lärde jag Java "tassen"
Satte mig på golvet med henne framför mig, höll en godis i luften med ena handen. Tog min andra hand och petade lätt på ena framtassen, när hon släppte fokus på godiset och rörde lite på tassen jag petade på berömde jag och gav godis. Upprepa upprepa upprepa, lugn lugn lugn. Mantrat man lä ha med sig ;)
Sa "tassen" gång på gång med lite mellanrum, samtidigt som jag petade på den, berömde direkt vid rörelse. Vi höll på kanske 15 min. La in lite vanligt sitt och ligg emellanåt för att inte bli för tjatig.
På slutet var hon snabb o slänga upp tassen till min hand :)

När husse kom hem visade vi honom tre ggr och nu på kvällen testade jag två ggr och hon gav mig tassen direkt :)

*************

Idag har jag opererat mitt finger, tumören borta och skickat på prov. Tror ju inte den ska vara farlig men är skönt de skickar iväg den... En liten oro finns väl där förstås...

Nu på kvällen fick mina flickor varsitt urgröpt märgben. MUMS! Är glad att Rickard tagit hem dem till butiken, blir så lätt o lyxa till det då :)

Ja, bara bus idag :)

Jag är IMPONERAD av min studsboll som är så full av energi!
På fyra dagar med lugn o tålamod har vi fått en hund som går och lägger sig när vi äter!
I vanliga fall rusar hon runt under bordet för att se om något kommer ner, klättrar i Olivers knä om han spillt där... Otroligt MYCKET att ha runt i kring sig just vid måltider. VI kan överleva, men vänner och familj ska kunna bjudas på middag, bjuda oss på middag, utan o känna att det är jobbigt pga hundarna... Anser vi :)

Fyra dagar! Fyra dagar, Liksom :)

Ja tack. För mig får det gärna ätas i lugn och ro med vännerna vilandes en bit bort.