Nu är det där igen, det där grå molnet på min alldeles egen himmel.

Jag tycker att jag oftast har en blå fin himmel över mig, och framför allt tycker jag att sista halvåret/året lyckats mota bort det grå molnet med bara tankekraft.

Varför oroa sig över saker man inte kan påverka?

Varför oroa sig över något som faktiskt kanske inte ens kommer ske?!

ja varför?!

Egentligen förstår jag varför, det har med kärlek att göra.

Den där kärleken som är större än någon annan kärlek, den där villkorslösa.

Den kärleken som man känner för sina barn.

Oron för sina barn, att de ska må dåligt, att de ska råka illa ut.

Klart den oron svävar förbi som ett grått moln emellanåt.

Den HÄR ORON, som jag känner nu, igen.

Den oron som har med ena sonen att göra, den oron som har med kronisk "sjukdom" att göra.

Den oron som har med hans historia som -njursjuk bebis, -som illamående bebis, -som bebis med genomgår operationer, -som bebis som matas via sond i magen, -som bebis som får mediciner var fjärde timme, -som bebis som jag ger sprutor i benet varje kväll, -som bebis som tar med blodprover än jag gjort i hela mitt vuxna liv, -som bebis som växer sakta -att göra.

Den oron är det som på nytt svävar över mig...

Oron har kommit o gått de senaste 9 åren sedan han gjorde sin stora operation, den operationen där han fick sin pappas ena njure.

Oron som kommer tack vare att det inte finns något slut.

Mycket tog slut när han opererades, illamåendet försvann och han kunde börja äta, växa och må bra.

MEN ändå tog det inte slut där, just eftersom att man INTE VET,  inte jag, inte sonen, inte läkarna, inte ens specialisterna som KAN det här, som funnits med oss hela vägen, vet.

Ingen vet när och om han kommer behöva en ny njure igen, hur länge alla mediciner kan hålla nya njuren välmående, och just den ovetskapen svävar som ett grått moln ovanför mig.

Att må dåligt, att halka efter i skolan, att behöva ta tätare prover ökade mediciner och att behöva göra en livsviktig (livsfarlig?) operation igen, är inget jag önskar någon, och speciellt inte något av mina barn, någon av de jag älskar mer än mitt eget liv!

Jag tycker som sagt att jag varit duktig o inte oroat mig så mycket sista halvåret,

kunnat koppla bort och slappnat av.

Men POFF!

Ett provsvar, ett samtal. Så sitter den där, klumpen i magen...

Ibland önskar jag att man satt med facit i hand, att man bara kunde VETA!