Vi föds, vi lever, vi dör.

Njae det är ju inte riktigt så enkelt, eller hur!?

Dagen inlägg kommer inte handla om mina hundar, eller visst kan jag slänga in några ord, vi hade en SKÖN promenad med bara lite drag i kopplet igår (för Java, Decibel drar inte) och ett kortare pass framåtsändande mm med Decibel.

Hon är duktig!

MEN nej, det är inte det jag vill skriva om idag, idag ska jag pränta ner lite ord om annat.

Det börjar planeras för undersökningar som ingår i Sebastians årskontroll.

Den här perioden på året har under så många år fyllt mig med ett slags Ångest. Rädsla. Nervositet.

Vad ska alla prover visa? Hur mår han INNUTI kroppen? 

Men i år, mer än de andra åren, påminner om ettårskontrollen.

I år är det nämligen 10 årskontroll!!

10 år!!

Den 10e november är det exakt 10 år sedan två av de mest betydelsefulla i mitt liv

sövdes ner samtidigt för att opereras.

Jag minns den dagen så väl.

Försökte tänka possitivt, försökte slappna av.

Min sambo och min yngsta son, samtidigt i läkarnas händer.

Behövde åtminstone inte oroa mig över den lite äldre sonen, Martin som då var nästan 3 år. Lika många timmar som vi andra tillbringade på sjukhus tillbringade han hos välrdens bästa mormor med make! 

Men vilka läkare sen! De utförde operationerna, mina pojkar vaknade upp.

Det första Roger frågade efter när han vaknade var Sebastian, hur mår han?

Han sov fortfarande, men vaknade strax därefter och jag fick lämna den ena för att vara med den andra.

Den minsta, den som kanske behövde mig lite mer just då, den lilla som inte skulle kunna förstå varför han vaknade upp med smärta i magen, slangar överallt...

Slangar var han iofs van med sen sin matpump men... 

Operationen var lyckad, för dem båda. Klart de hade ont, tack o lov finns där mediciner som hjälp. 

Men för Sebastian som mått så dåligt innan öppnades en ny värld.

Med sin pappas njure i magen, böjrade han må bra.

Han slutade må konstant illa, slutade kräkas och upptäckte att det kunde vara gott att stoppa mat i munnen.

Lyckan när min 1,5 åring satt i sjukhussängen någon dag efter operationen

och åt på en gurkskiva fyller än i dag mina ögon med tårar! 

Ångest. Rädsla. Nervositet.

Men samtidigt HOPP!! 

Kanske Sebastian med sin livskraft, sin livslust kommer slå alla rekord!? 

Kanske Rogers ena njure kommer leva vidare i Sebastian år, efter år. Länge. För alltid. 

Man måste sopa undan den värsta rädslan ibland, och faktiskt.

LEVA PÅ HOPPET!

Den 10e november 2004 fick min Sebastian ny ork, nytt liv.

För det kommer jag och alla runt om kring oss för alltid vara mer än tacksamma, till Roger som gav en del av sig själv!

Till läkarna på Huddinge sjukhus och i Falun samt till sköterskorna som alltid funnits där. 

10års jubileum. Hur firar man en sån dag?! 

Det återstår att se, men nog ska det uppmärksammas lite extra, Sebastians andra födelsedag!!

*****

Dagarna innan Sebastians operation var expressen med oss och pratade kring honom, för att i tidningen uppmärksamma det viktiga i organdonation. Dem fanns även på plats under operationen.

läs artikeln här:

http://www.expressen.se/nyheter/har-far-sebastian-1-nytt-liv/

*****

Dagen innan operationen var han väldigt sjuk, mådde illa, var trött...

Det här fotot tog expressens fotograf inne på operationsbordet....

Efter operationen, min omplåstrade lilla pojk!

Liten är stark!!